f. 24.12.1996
† 30.11.2010
Bara en gång i livet kan man få en 10 poängs hund som du Zenya var - så otroligt klok och vaken hela tiden. Din blick var lika klar ända in i slutet och fastän jag skulle ha gjort vad som helst för att få hålla dig kvar, så var din tid fullbordad. De sista dagarna har din blick följt mig på ett annorlunda sätt. Den har varit så forskande och jag har undvikit den. Förlåt Zenya att jag inte vågat möta den! Jag är så tacksam över allt som du gett mig!
En liten gullig valp kom med flyget från Stockholm tillsammans med min kusin Veronica. Några veckor tidigare hade vi varit över hos Irja Fransson och valt ut Zenya och en annan valp som vi tyckte att verkade bra. Vi överens med Irja att den hon tycker är bättre skickar hon till Finland.
Zenya var min första egna hund och jag var så stolt över henne. Oj vilka duster vi hade med henne ibland. Mat var något som hon älskade och om det bara fanns en möjlighet så stal hon från bord, roskpåsar, av barnen m.m. och det hjälpte inte fast vi ibland tog i henne ganska så hårt. Hon bet bara ihop och tänkte säkert att det vad denna smörgås värd.
En fiffig hundskolare sa att kasta en ärtpåse i rumpan på henne när hon stjäl något. För det första var hon så snabb och för det andra skulle inte ens en cementsäck ha ändrat på något som hon redan bestämt. Hon öppnade roskskåpet och bökade igenom roskpåsarna genast som hon fick tillfälle till det och det gjorde hon fram till sin död. Många var de ljuslyktor hon gjorde av kattmatsburkarna som hon hittade i sopskåpet.
Vid ett skede under sin uppväxttid var hon så lång och rumphög att jag tänkte att vad skall det bli av den hunden. Jag berättade åt Irja att hon inte ser klok ut och liknar mera en blandras än en Hovawart. Det blir nog bra, sa Irja. Och det blev nog bra.
Näsan var hon duktig på att använda. Hon var så otroligt duktig på ruinträningarna och i sökskogen och vi fick många gånger höra att den hunden skulle gå långt. Det visste jag också men mina tävlingsnerver har aldrig varit de bästa. Sen var det ju det att det också fanns en lydnadsdel som Zenya inte diggade. Hon var duktig på det hon själv tyckte om men om det inte föll henne i smaken så var hon så trög. När hon höll i apportbocken såg hon ut som om hon skulle ha sju sorger och bekymmer. Men när man kom hem och hon var glad så bar hon apportbocken exemplariskt. Lika glatt bar hon hem barnens skolväskor och posten från postlådan, vilket var en bra bit. Sökrutan hade hon inte heller några större problem med.
Matade man henne med godis så kunde hon allt möjligt, en liten stund, tills hon tröttnade och tyckte att det var slött med skolning. Rapport var hon också duktig på. Hon var 1 1/2 år när hon sprang 300 meter genom skogen med hostmedicin i en påse dinglande runt halsen och hem tillbaka, och det var inget vi tränat henne för.
När Zacke kom till huset var Zenya helt klart nöjd över att få en kompis att bråka med och ibland gick det villt till. Sen blev hundarna fler och hon var den självskrivna ledaren tills Vapsu tog över. Vapsu har ända till sista dag låtit mamma Zenya tro att hon är ledaren och det har aldrig varit något bråk mellan dem. Vapsu har alltid högaktat sin mor.
Vad tacksam jag är över de valpar Zenya gett mig och det gläder mig så att jag kan se henne i så många av hennes barn, barnbarn, barnbarnsbarn mm. och jag är så stolt när de klarar sig ute i livet. Och jag är så glad över vår Loppa här hemma som har så mycket Zenya i sig.
Zenya var ju vår första hund så hon blev allt lite bortskämd. Hon var så lätt att tycka om. Och så var hon så klok. Jag vet inte vid vilket skede vi började med att när vi tog posten så fick hon springa de 500 meter vi hade kvar hem framför bilen. Det tog inte länge förrän det inte behövdes någon post för att hon skulle skälla till att man skulle stanna och släppa ut henne. Efter hand som de andra hundarna kom så började de också springa hem från vårt vägskäl. Alla utom Loppan, för hon tycker än i denna dag att det är ju inte klokt att springa när bilen tar en till samma adress.
Ända fram till min F-kull har Zenya alltid varit med när valpköpare har kommit och hälsat på. Hon har också sagt hej till valparna då de åkt sin väg. Två valpköpare har hon inte godkänt och båda valparna har kommit tillbaka. Den ena familjen var hon så otrevlig mot att jag fick föra bort henne med våld. Vad jag skämdes, och såhär efteråt kan man ju undra att vad fanns de hos dessa människor då hon inte tyckte om dem.
Varma och mindre varma sommardagar har "potten" alltid varit det bästa för hundarna. Där har de simmat och plaskat omkring. Det har också varit en självskriven lag bland barn och hundar att dit går man inte utan lov och inte ensam. Den lagen har alla följt väldigt bra. Alla utom Zenya! Hon har gått och simmat när hon känt för det, och för det mesta utan de andra hundarna. Vi vet inte om hon har smitit iväg eller har hon bara gått och de andra har inte vågat följa efter. De gånger de gjorde det så kom de nästan krypande tillbaka, alla utom Zenya för den regeln gällde ju inte henne.
Ibland om mina föräldrar hade gäster vid potten och de grillade korv och hundarna kände det så kunde de göra en snabb visit för att få en liten korvbit av mamma. Om man märkte att hundarna saknades från gården så var det bara att ringa någon som var på plats vid potten och den personen satt luren vid Zenyas öra och när man sa i luren ”Zenya kom hem” så började hon genast springa och då följde de andra hundarna efter.
Fåglar har Zenya alltid tyckt om att jaga och ibland har man funderat att är hon en fågelhund. Det jag tycker är ganska skojigt att hennes fågelintresse har hon nedärvt till så många barn, barnabarn, osv. Är helt säker att i synnerhet skatorna har vår tomt utmärkt på deras kartor för där finns det hundar att reta.
Pepe och några andra åkte iväg för att kolla ett Fiskgjucebo och fågellivet en sommarnatt. Kan inte i denna dag förstå vem det var som kom på den sluga idén att ta Zenya med. För att titta på fåglar. Det var ju dömt att misslyckas. Det gick till midnatt då ringde Pepe att nu får jag komma och hämta hem Zenya för hon har rusat på som en galning och det ser inte ut att lugna sig i fösta taget och fåglarna har flytt av blotta förskräckelsen. Jag åkte och hämtade hem henne och jag vet inte hur många timmar det tog för Zenyas andning att bli normal.
När vi gick i blåbärs- och svampskogen så kunde Zenya ibland tycka att det blev lite slött. Då kunde hon gå iväg och hälsa på mina föräldrar eller på pappa när han högg i skogen. Alltid bjöd de på något gott. De andra hundarna och Nette-fåret stannade med mig. Mitt i allt så var Zenya igen tillbaka i flocken. Som om hon inte ens varit borta.
Vi visste alla att denhär sommaren var Zenyas sista. Hennes bakben började ge vika. Det fanns bättre och sämre dagar och vi lärde oss ta vara på de bättre dagarna.
Zenya du lämnar ett så stort tomrum efter dig som ingen kan fylla! Kvar finns alla fina minnen och de är många för du hann med så mycket under din tid här med oss. Hur du 1998 blev BIR i Tervakoski. Aldrig hade jag kunnat tro att min Zenya skulle ta hem den titeln. Hur jag aldrig varit rädd då jag rört mig på mindre trevliga platser då du varit med för jag har vetat att för dig har din familj varit det viktigaste. Så trofast in i det sista!
TACK älskade Zenya för allt som du gett mig och hela vår familj!
† 30.11.2010
Bara en gång i livet kan man få en 10 poängs hund som du Zenya var - så otroligt klok och vaken hela tiden. Din blick var lika klar ända in i slutet och fastän jag skulle ha gjort vad som helst för att få hålla dig kvar, så var din tid fullbordad. De sista dagarna har din blick följt mig på ett annorlunda sätt. Den har varit så forskande och jag har undvikit den. Förlåt Zenya att jag inte vågat möta den! Jag är så tacksam över allt som du gett mig!
En liten gullig valp kom med flyget från Stockholm tillsammans med min kusin Veronica. Några veckor tidigare hade vi varit över hos Irja Fransson och valt ut Zenya och en annan valp som vi tyckte att verkade bra. Vi överens med Irja att den hon tycker är bättre skickar hon till Finland.
Zenya var min första egna hund och jag var så stolt över henne. Oj vilka duster vi hade med henne ibland. Mat var något som hon älskade och om det bara fanns en möjlighet så stal hon från bord, roskpåsar, av barnen m.m. och det hjälpte inte fast vi ibland tog i henne ganska så hårt. Hon bet bara ihop och tänkte säkert att det vad denna smörgås värd.
En fiffig hundskolare sa att kasta en ärtpåse i rumpan på henne när hon stjäl något. För det första var hon så snabb och för det andra skulle inte ens en cementsäck ha ändrat på något som hon redan bestämt. Hon öppnade roskskåpet och bökade igenom roskpåsarna genast som hon fick tillfälle till det och det gjorde hon fram till sin död. Många var de ljuslyktor hon gjorde av kattmatsburkarna som hon hittade i sopskåpet.
Vid ett skede under sin uppväxttid var hon så lång och rumphög att jag tänkte att vad skall det bli av den hunden. Jag berättade åt Irja att hon inte ser klok ut och liknar mera en blandras än en Hovawart. Det blir nog bra, sa Irja. Och det blev nog bra.
Näsan var hon duktig på att använda. Hon var så otroligt duktig på ruinträningarna och i sökskogen och vi fick många gånger höra att den hunden skulle gå långt. Det visste jag också men mina tävlingsnerver har aldrig varit de bästa. Sen var det ju det att det också fanns en lydnadsdel som Zenya inte diggade. Hon var duktig på det hon själv tyckte om men om det inte föll henne i smaken så var hon så trög. När hon höll i apportbocken såg hon ut som om hon skulle ha sju sorger och bekymmer. Men när man kom hem och hon var glad så bar hon apportbocken exemplariskt. Lika glatt bar hon hem barnens skolväskor och posten från postlådan, vilket var en bra bit. Sökrutan hade hon inte heller några större problem med.
Matade man henne med godis så kunde hon allt möjligt, en liten stund, tills hon tröttnade och tyckte att det var slött med skolning. Rapport var hon också duktig på. Hon var 1 1/2 år när hon sprang 300 meter genom skogen med hostmedicin i en påse dinglande runt halsen och hem tillbaka, och det var inget vi tränat henne för.
När Zacke kom till huset var Zenya helt klart nöjd över att få en kompis att bråka med och ibland gick det villt till. Sen blev hundarna fler och hon var den självskrivna ledaren tills Vapsu tog över. Vapsu har ända till sista dag låtit mamma Zenya tro att hon är ledaren och det har aldrig varit något bråk mellan dem. Vapsu har alltid högaktat sin mor.
Vad tacksam jag är över de valpar Zenya gett mig och det gläder mig så att jag kan se henne i så många av hennes barn, barnbarn, barnbarnsbarn mm. och jag är så stolt när de klarar sig ute i livet. Och jag är så glad över vår Loppa här hemma som har så mycket Zenya i sig.
Zenya var ju vår första hund så hon blev allt lite bortskämd. Hon var så lätt att tycka om. Och så var hon så klok. Jag vet inte vid vilket skede vi började med att när vi tog posten så fick hon springa de 500 meter vi hade kvar hem framför bilen. Det tog inte länge förrän det inte behövdes någon post för att hon skulle skälla till att man skulle stanna och släppa ut henne. Efter hand som de andra hundarna kom så började de också springa hem från vårt vägskäl. Alla utom Loppan, för hon tycker än i denna dag att det är ju inte klokt att springa när bilen tar en till samma adress.
Ända fram till min F-kull har Zenya alltid varit med när valpköpare har kommit och hälsat på. Hon har också sagt hej till valparna då de åkt sin väg. Två valpköpare har hon inte godkänt och båda valparna har kommit tillbaka. Den ena familjen var hon så otrevlig mot att jag fick föra bort henne med våld. Vad jag skämdes, och såhär efteråt kan man ju undra att vad fanns de hos dessa människor då hon inte tyckte om dem.
Varma och mindre varma sommardagar har "potten" alltid varit det bästa för hundarna. Där har de simmat och plaskat omkring. Det har också varit en självskriven lag bland barn och hundar att dit går man inte utan lov och inte ensam. Den lagen har alla följt väldigt bra. Alla utom Zenya! Hon har gått och simmat när hon känt för det, och för det mesta utan de andra hundarna. Vi vet inte om hon har smitit iväg eller har hon bara gått och de andra har inte vågat följa efter. De gånger de gjorde det så kom de nästan krypande tillbaka, alla utom Zenya för den regeln gällde ju inte henne.
Ibland om mina föräldrar hade gäster vid potten och de grillade korv och hundarna kände det så kunde de göra en snabb visit för att få en liten korvbit av mamma. Om man märkte att hundarna saknades från gården så var det bara att ringa någon som var på plats vid potten och den personen satt luren vid Zenyas öra och när man sa i luren ”Zenya kom hem” så började hon genast springa och då följde de andra hundarna efter.
Fåglar har Zenya alltid tyckt om att jaga och ibland har man funderat att är hon en fågelhund. Det jag tycker är ganska skojigt att hennes fågelintresse har hon nedärvt till så många barn, barnabarn, osv. Är helt säker att i synnerhet skatorna har vår tomt utmärkt på deras kartor för där finns det hundar att reta.
Pepe och några andra åkte iväg för att kolla ett Fiskgjucebo och fågellivet en sommarnatt. Kan inte i denna dag förstå vem det var som kom på den sluga idén att ta Zenya med. För att titta på fåglar. Det var ju dömt att misslyckas. Det gick till midnatt då ringde Pepe att nu får jag komma och hämta hem Zenya för hon har rusat på som en galning och det ser inte ut att lugna sig i fösta taget och fåglarna har flytt av blotta förskräckelsen. Jag åkte och hämtade hem henne och jag vet inte hur många timmar det tog för Zenyas andning att bli normal.
När vi gick i blåbärs- och svampskogen så kunde Zenya ibland tycka att det blev lite slött. Då kunde hon gå iväg och hälsa på mina föräldrar eller på pappa när han högg i skogen. Alltid bjöd de på något gott. De andra hundarna och Nette-fåret stannade med mig. Mitt i allt så var Zenya igen tillbaka i flocken. Som om hon inte ens varit borta.
Vi visste alla att denhär sommaren var Zenyas sista. Hennes bakben började ge vika. Det fanns bättre och sämre dagar och vi lärde oss ta vara på de bättre dagarna.
Zenya du lämnar ett så stort tomrum efter dig som ingen kan fylla! Kvar finns alla fina minnen och de är många för du hann med så mycket under din tid här med oss. Hur du 1998 blev BIR i Tervakoski. Aldrig hade jag kunnat tro att min Zenya skulle ta hem den titeln. Hur jag aldrig varit rädd då jag rört mig på mindre trevliga platser då du varit med för jag har vetat att för dig har din familj varit det viktigaste. Så trofast in i det sista!
TACK älskade Zenya för allt som du gett mig och hela vår familj!
f. 1.3.1996
† 17.11.2010
Inte kunde vi tro att det lilla söta Nette lammet som kom till oss våren 1996 skulle glädja oss i 14 år och 8 månader. Hon kom till oss som ett tuttflasklamm från Mattas gård tillsammans med ett annat lamm som tyvärr inte klarade sig. Nette visade sig vara en tuff dam för hon kämpade på och växte bra. När hon vuxit till sig och skulle returneras sa Brita att jag får behålla henne. Samma dag hämtade vi hem Nico som sällskap till Nette och så var vi lyckliga fårägare.
När vi flyttade från Box till Nevas i december 1996 så kom Nico och Nette med i sin lilla stuga och gick på dagarna omkring på gården med barn och hundar. Våren 1997 födde Nette 2 svarta lamm Anton och Alma som sedan flyttade till Paipis. När Nico dog 2003 så trodde vi att Nette skulle sörja ihjäl sig. Men hon var med när vi begravde Nico och hon visade ingen rädsla mot grävmaskinen med sin skopa utan hon stod på gravkanten och följde med när graven täcktes och gick efter det på graven och bräkte några gånger och följde sedan oss bort från graven. Ett mycket speciellt beteende som slog oss alla med häpnad.
Nu började en helt ny tid för Nette. Från att ha varit den som alltid hållit sig bakom "sin man" så var hon nu ensam. Men hon blev som ett nytt får. Hon blev otroligt social och tog del i våra promenader med hundarna. När hundarna började skälla ute på gården när de visste att nu skall vi på länk så dök Nette upp på berget och sen följde hon oss lös hela vägen. Det hade ingen betydelse hur långa länkar vi gjorde. Visst var det ibland lite jobbigt när man inte ville ha henne med. Då fick man vara slug för att överlista henne. Men de fanns också gånger hon inte ville komma med, och då kom hon inte hur man än locka och ropa.
När vi gick genom Nevas gård bland hästar, åsnor, får m.m. så höll hon sig alltid bland med hundarna och ville inte ha någon kontakt med de andra djuren. Hon kunde också räkna. När våra hundar sprang lösa och gjorde en avstickare in i skogen så stannade Nette upp och väntade att alla kommit ut tillbaka på vägen före hon fortsatte framåt. Hon ville inte ha hundarna bakom sig. Valparna skolade hon alltid så att de skulle lära sig att respektera får. Med kattungarna var hon lite mildare.
När våren började grönska begav hon sig i arlamorgon ut i skogen och plockade allt grönt som började sticka upp för att sen återvända till sin koja för att idissla. Ibland gick hon och hälsade på mina föräldrar och trippade omkring på deras veranda i hopp om att mamma skulle komma ut med lite bröd till henne. Hon hade, likt våra hundar, ett mycket stort revir. Men hon återvände alltid hem för att sen ligga och idissla i lugn och ro. När hon såg att någon tittade ut genom fönstret så brukade hon alltid bräka som hälsning.
"Potten", vårt och djurens oas var också Nettes favoritplats. Hon simmade inte men hon tyckte om att vara där för där blev hon ofta bjuden på något gott och så hade ju mommo planterat blommor som var goda att äta. Penseerna var de som var godast. Hon deltog i många kalas vid potten. Det var barnfester, dop, bastukvällar m.m. Hon stannade ungefär 1-2 timmar och sen gick hon hem. Då lönade sig inte att ropa henne tillbaka för hade hon bestämt sig för att nu skulle hon gå hem så gick hon.
När mamma kom till hundhuset på morgnarna så hade hon alltid bröd och ett äpple med åt Nette. Nette visste det så när hon såg eller hörde mamma så ropade hon. Hon kom gärna med till svamp- och blåbärsskogen och ibland passade hon på att ta från korgen för det var ju mycket lämpligare att äta färdigt plockat. Nu på hösten när vårt krikonträd för första gången gav oss en god skörd så passade Nette också på att njuta av de saftiga bären. Många av kärnorna svalde hon ner men många var också de som hon spottade ut. Vi trodde först att något fastnat i hennes tänder när hon tuggade så konstigt men sen såg vi när kärnan flög ut.
Ännu i maj när hon klipptes sista gången var fårklipparen mycket imponerad över att hon var i så gott skick. Det var i början på november som hon inte åt höet med lika god aptit som tidigare och så drog hon sig tillbaka högt upp på ett berg bakom vårt hus. Jag kontaktade produktionsdjursjukhuset i Saari och de sa att det är bara att hämta dit henne så vi lyfte in henne i min bil och åkte iväg med henne. Det var inte första gången hon åkte bil så det tog hon med ro. Hon blev kvar där i 5 dygn och de gjorde en grundlig undersökning på henne. Det visade sig att pga någon orsak så hade hon vätska i buken så vi förstod att hon inte hade lång tid kvar. Vi hämtade hem henne på lördag morgon för det var något vi lovat henne att hon inte ska behöva somna in någon annanstans än hemma. När vi kom hem gick hon raka vägen upp på berget och vägrade komma ner därifrån. När vädret blev sämre hela tiden och vintern var på kommande så beslöt vi att det inte var rätt mot henne att hålla henne kvar. På onsdagen den 17.11 2010 somnade vår vackra och allt igenom unika Nette in för alltid. Det gick så lugnt och fridfullt och in i det sista hade hon utsikt från sitt berg över skogen där hon vandrat. Kvar blev vi med en enorm saknad men också en stor tacksamhet för att vi har fått ha henne hos oss så länge. Nu är hon begraven vid potten under en björk.
Tack Nette för allting!
† 17.11.2010
Inte kunde vi tro att det lilla söta Nette lammet som kom till oss våren 1996 skulle glädja oss i 14 år och 8 månader. Hon kom till oss som ett tuttflasklamm från Mattas gård tillsammans med ett annat lamm som tyvärr inte klarade sig. Nette visade sig vara en tuff dam för hon kämpade på och växte bra. När hon vuxit till sig och skulle returneras sa Brita att jag får behålla henne. Samma dag hämtade vi hem Nico som sällskap till Nette och så var vi lyckliga fårägare.
När vi flyttade från Box till Nevas i december 1996 så kom Nico och Nette med i sin lilla stuga och gick på dagarna omkring på gården med barn och hundar. Våren 1997 födde Nette 2 svarta lamm Anton och Alma som sedan flyttade till Paipis. När Nico dog 2003 så trodde vi att Nette skulle sörja ihjäl sig. Men hon var med när vi begravde Nico och hon visade ingen rädsla mot grävmaskinen med sin skopa utan hon stod på gravkanten och följde med när graven täcktes och gick efter det på graven och bräkte några gånger och följde sedan oss bort från graven. Ett mycket speciellt beteende som slog oss alla med häpnad.
Nu började en helt ny tid för Nette. Från att ha varit den som alltid hållit sig bakom "sin man" så var hon nu ensam. Men hon blev som ett nytt får. Hon blev otroligt social och tog del i våra promenader med hundarna. När hundarna började skälla ute på gården när de visste att nu skall vi på länk så dök Nette upp på berget och sen följde hon oss lös hela vägen. Det hade ingen betydelse hur långa länkar vi gjorde. Visst var det ibland lite jobbigt när man inte ville ha henne med. Då fick man vara slug för att överlista henne. Men de fanns också gånger hon inte ville komma med, och då kom hon inte hur man än locka och ropa.
När vi gick genom Nevas gård bland hästar, åsnor, får m.m. så höll hon sig alltid bland med hundarna och ville inte ha någon kontakt med de andra djuren. Hon kunde också räkna. När våra hundar sprang lösa och gjorde en avstickare in i skogen så stannade Nette upp och väntade att alla kommit ut tillbaka på vägen före hon fortsatte framåt. Hon ville inte ha hundarna bakom sig. Valparna skolade hon alltid så att de skulle lära sig att respektera får. Med kattungarna var hon lite mildare.
När våren började grönska begav hon sig i arlamorgon ut i skogen och plockade allt grönt som började sticka upp för att sen återvända till sin koja för att idissla. Ibland gick hon och hälsade på mina föräldrar och trippade omkring på deras veranda i hopp om att mamma skulle komma ut med lite bröd till henne. Hon hade, likt våra hundar, ett mycket stort revir. Men hon återvände alltid hem för att sen ligga och idissla i lugn och ro. När hon såg att någon tittade ut genom fönstret så brukade hon alltid bräka som hälsning.
"Potten", vårt och djurens oas var också Nettes favoritplats. Hon simmade inte men hon tyckte om att vara där för där blev hon ofta bjuden på något gott och så hade ju mommo planterat blommor som var goda att äta. Penseerna var de som var godast. Hon deltog i många kalas vid potten. Det var barnfester, dop, bastukvällar m.m. Hon stannade ungefär 1-2 timmar och sen gick hon hem. Då lönade sig inte att ropa henne tillbaka för hade hon bestämt sig för att nu skulle hon gå hem så gick hon.
När mamma kom till hundhuset på morgnarna så hade hon alltid bröd och ett äpple med åt Nette. Nette visste det så när hon såg eller hörde mamma så ropade hon. Hon kom gärna med till svamp- och blåbärsskogen och ibland passade hon på att ta från korgen för det var ju mycket lämpligare att äta färdigt plockat. Nu på hösten när vårt krikonträd för första gången gav oss en god skörd så passade Nette också på att njuta av de saftiga bären. Många av kärnorna svalde hon ner men många var också de som hon spottade ut. Vi trodde först att något fastnat i hennes tänder när hon tuggade så konstigt men sen såg vi när kärnan flög ut.
Ännu i maj när hon klipptes sista gången var fårklipparen mycket imponerad över att hon var i så gott skick. Det var i början på november som hon inte åt höet med lika god aptit som tidigare och så drog hon sig tillbaka högt upp på ett berg bakom vårt hus. Jag kontaktade produktionsdjursjukhuset i Saari och de sa att det är bara att hämta dit henne så vi lyfte in henne i min bil och åkte iväg med henne. Det var inte första gången hon åkte bil så det tog hon med ro. Hon blev kvar där i 5 dygn och de gjorde en grundlig undersökning på henne. Det visade sig att pga någon orsak så hade hon vätska i buken så vi förstod att hon inte hade lång tid kvar. Vi hämtade hem henne på lördag morgon för det var något vi lovat henne att hon inte ska behöva somna in någon annanstans än hemma. När vi kom hem gick hon raka vägen upp på berget och vägrade komma ner därifrån. När vädret blev sämre hela tiden och vintern var på kommande så beslöt vi att det inte var rätt mot henne att hålla henne kvar. På onsdagen den 17.11 2010 somnade vår vackra och allt igenom unika Nette in för alltid. Det gick så lugnt och fridfullt och in i det sista hade hon utsikt från sitt berg över skogen där hon vandrat. Kvar blev vi med en enorm saknad men också en stor tacksamhet för att vi har fått ha henne hos oss så länge. Nu är hon begraven vid potten under en björk.
Tack Nette för allting!
f. 5.8.1999
† 29.3.2010
Vår kära PiiBi är nu i hundarnas himmel tillsammans med Zacke. Hennes bakdel klarade inte av att bära henne mera. PiiBi ville alltid vara alla till lags och var allt igenom en otroligt snäll hoffeflicka.
Vi saknar vår Pip-pip!
† 29.3.2010
Vår kära PiiBi är nu i hundarnas himmel tillsammans med Zacke. Hennes bakdel klarade inte av att bära henne mera. PiiBi ville alltid vara alla till lags och var allt igenom en otroligt snäll hoffeflicka.
Vi saknar vår Pip-pip!
f. 20.10.1998
† 30.8.2007
Zacke var vår första hane och han dog i pankreascancer. Han var en mycket livilig hund och en utmärkt simmare. År 2003 föddes Zackes ända avkommor.
Zacke lämnade oss med många kära minnen.
† 30.8.2007
Zacke var vår första hane och han dog i pankreascancer. Han var en mycket livilig hund och en utmärkt simmare. År 2003 föddes Zackes ända avkommor.
Zacke lämnade oss med många kära minnen.
f. 9.1.2000
† 27.5.2005
Axi dog i en godartad mjukdelstumör som var i hennes undre käk. En operation var omöjlig. Axi bodde hos Millo, Bosse, Vicko och Casper och med hundarna Dali (Bouvier) och Axis dotter Denya. Hela familjen blev och sakna deras familjemedlem.
Tack Axivapsun för allt som du gav mig, och den starka och ärliga glädjen som alltid fanns där när vi träffades. -Carola
† 27.5.2005
Axi dog i en godartad mjukdelstumör som var i hennes undre käk. En operation var omöjlig. Axi bodde hos Millo, Bosse, Vicko och Casper och med hundarna Dali (Bouvier) och Axis dotter Denya. Hela familjen blev och sakna deras familjemedlem.
Tack Axivapsun för allt som du gav mig, och den starka och ärliga glädjen som alltid fanns där när vi träffades. -Carola